Handen på hjärtat, visst har vi alla lite till mans ett sånt gammalt övergivet hus som man passerat dag efter dag, år efter år, och fantiserat om vem som byggt, bott och älskat det där huset en gång? I slutet av sommaren kom det plötsligt ut på Hemnet. Huset som i folkmun kallas spökhuset här i Älvsjö. Fattar inte varför (ha men också ah ah ah ha).När vi flyttade hit för 9 år sedan så kunde man inte gå förbi huset utan att snegla på fönsterna med plastblommor och spetsgardiner. En kväll såg jag och Carl-Philip någon/något röra sig därinne. Eftersom vi visste att ingen bott i huset på minst 20 år så sk*t vi på oss och sprang hem. Lilla bedårande punchverandan där nästan alla fönster är hela. En magisk färgsättning dessutom.Det skulle visa sig att det var människor i samhällets periferi som hittat hit. Och efter det spikade någon igen fönster och galler sattes för vissa. Men jag har aldrig slutat drömma om att få komma in i huset en dag. För jag har känt på mig att det kunde vara en oslipad diamant (okej kanske inte diamant men en riktigt fin granitsten) där det fortfarande finns några detaljer från svunna tider. Genidrag med välvda hyllan. Golvet är så vackert att jag vill gråta. Taket så vackert handmålat.Jag blev inte besviken. När vi kom in källaren kunde vi först inte fatta vad tusan hade hänt här. Takhöjden var högre än i resten av huset. När vi kikat runt kunde man konstatera att det varit en butik härinne. Som den igenmurade dörren och stora butiksfönster också skvallrade om. Samt det fina fina välbevarade golvet. Jag spenderade nästan hela dagen igår med att lusläsa besiktningsprotokoll. För jag har så många tankar och drömmar om det här huset (med tillhörande magisk trädgård). Frågan är om det är bortom räddning. Någon som vågar uttala sig? Speak now, or forever hold your peace. För jag vet inte om jag kan leva med mig själv om någon annan köper och jämnar med marken.(Jag ska absolut gå på visningen även idag. Fortsättning följer..)
