Igår kom vi upp till vårt lilla paradis på jorden. Huset (gården) i Överkalix som jag och Micke köpte för några år sedan. I verandan möts högtiderna i påskblommor och julkransar. Jag vet ingen vackrare plats att stå och diska på än just precis här. Jag och Micke satt och njöt av solnedgången när Alexander plötsligt kom iklädd denna. Sekunddärsskammen var total. Men enbart för min egen bedrövliga skam över att jag varit just snusare.Onödig, Oväntad (?) men befriande (?) fakta om migJo, jag har snusat. I flera herrans år. Men jag har aldrig visat det på varken bild eller i klipp. Som om snuset var det yttersta beviset på att jag har en svag karaktär(?). Jag trodde nog att jag förmodligen aldrig skulle sluta. Men så plötsligt, i vintras, fick jag bara nog. Jag var sjuk under en längre period och under några dagar glömde jag bort att jag snusade. Då insåg jag att de värsta abstinensdagarna hade passerat och jag tänkte att jag kunde ju testa att vara utan en vecka till. Nu har det gått över 3 månader och jag har alltså inte snusat en endaste liten sen 31 dec 2024. Utan plåster eller annat jox. Jag känner mig typ lite missklädsamt stolt. Till alla snusare därute kan jag säga att världen blir inte svartvit utan snus. Kanske aningen fadd i kanterna men å andra sidan har morgonkaffet aldrig varit så nära en himmelsk drog som nu.Vad har det här ens med ngt alls att göra, tänker ni. Jo, jag har aldrig känt mig mer redo att blanda upp fluffet och inredningen med lite mer av det privata och vardagliga skavet från livet. Så här kommer lite fluff. Jag fixade påskris. Tanken var att det skulle få stå ute vid vägen. Men sen lät jag det sitta kvar där i parasollhålet. Och svar ja: det var först när jag såg bilden som jag såg hålet i strumpan. Ingen är perfekt osv. Med det sagt: GLAD PÅSK!
