Jag vet inte när men att jag tappat min inre kompass är en sanning. Det gör ont att erkänna men så mycket ondare att inte känna. Oj vad svårt att bena ut och försöka förklara för er men försöka vill jag. Jag har ju kört eget företag ungefär så länge som min yngsta son är gammal det vill säga 8 år. Och hela den tiden har det varit så självklart för mig vart jag är på väg. Utan att egentligen aldrig veta. Jag har bara varit så innerligt Golden retrivrigt' glad och tacksam över att kunna jobba med det jag älskar, att kunna ta ut en skälig lön och att ha skapat ett liv där gränsen jobb-privat suddats ut. Ögonblick som detta. Visst är det sådant vi lever för?MEN, att jobba så kreativt som jag gör och att alltid vara i behov av att den inre inspirationen är på plats och pekar i rätt riktning kan vara förödande. Det har alltid varit så självklart för mig, att jag vet precis, mitt varför, min kärna, där jag hittar min inspiration. Där finns mitt dagdrömmeri, musiken, bilderna som tillsammans är min hävstång för att kunna skita ur mig (ursäkta uttrycket) jobb. Efter. Jobb. Efter. Jobb. Och förhoppningsvis inspirera er. Någon.Året började ju minst sagt oväntat men det ledde bland annat till detta och att jag börjat reflektera så mycket över det mesta i livet. Många människor lever sina liv i huvudet. Själv har jag mest låtit magkänslan löpa fritt. Min gissning är att livets gyllene snitt för mål och mening ligger just däremellan. P.s. Grav hittelön utlovas!
