På Valborg spelade jag in rörligt till Instagram. Min tanke var att jag skulle bjuda er på ett härligt inlägg där jag snickesnackade samtidigt som jag gjorde en bukett. Det är så många av mina härliga influencerkollegor som gör sånt, och de gör det med bravur. Så jag tänkte att 'kan de, kan väl jag'. När jag sedan skulle klippa ihop det jag filmat så drabbades jag av a_k_u_t ängslan och självinsikt. Min röst? Hallå jag blir trött av att bara tänka på hur jag låter. Hur ser jag ut? När fick jag dubbelhaka? Mitt hår, kan snälla någon bara tvinga mig till frisören. Eller bara kamma mig. Värst av allt: Jag viftar och grimaserar och betonar allt jag säger med ansikte och kropp. Mitt hemspråk är tydligen kroppsspråk - varför har ingen sagt något?Vill poängtera att jag säger inte detta för att håva in bekräftelse. Jag är född självkritisk. Det är ingens fel. Det är egentligen ingen grej. Jag mår inte ens särskilt dåligt av det. För mig är det snarare en gåta hur så många människor (läs: inte alla, men många influencers) älskar sig själva så mycket som de verkar göra. Eller är de bara väldigt skickliga skådespelare? Det är inget skenande självhat jag beskriver i det här inlägget. Det är bara jag som försöker finna en sorts existensberättigande i influerar-ekvationen som är jag. Lika mycket som det är okej att basunera ut hur mycket man förväntas älska sig själv, lika okej måste det väl vara att säga att man inte gör det dygnets alla timmar? Är ni med på hur jag menar? (Och om sanningen ska fram: enligt mig är ett lagom ängsligt svennebanansjälvförtroende något av det finaste man kan ha.)
