Min innersta känsla, min core, kring renoveringen av Spökhuset är motsatsen till allt vi lärt oss om standard och bekvämligheter. Det ska få ta tid, allra helst ska inget vara eller bli perfekt. Av den enkla anledningen att jag alltid älskat det udda, skeva, sneda. För hur skadar det en enda själ att det är lite blött i källaren ibland, om det inte är en uppenbar hälsorisk för människa eller hus? Eller vad gör det om en kakelplatta är trasig, om alla andra är hela? Jag kan till och med leva med en spricka i en fönsterruta så länge det inte blåser rakt in.I skrivande stund har vi råttor rännandes i källaren. Och nånstans där drar även jag ett streck i sanden i att älska allt som inte är perfekt. Som sagt. Allt annat än perfekt. Men bara föreställ er när jag får låta penseldragen flöda över detta.
