Alltså DEN känslan när jag stod där vid trappen med nycklarna för exakt ett år sen. För det var ju allt annat än självklart att vi skulle köpa det. Men ändå så fullkomligt självklart. Som när man får barn och det enda man känner "såklart att det var du hela tiden. Så självklar från första stund".Med enda skillnaden att det är ett ödehus mitt i Älvsjö som gått under benämningen Spökhuset bland alla barn och bland alla som varit barn och vuxit upp här de senaste decennierna.Jag hade tänkt skriva ett sammanfattande inlägg med sådant vi hunnit göra under det här året. Men jag är för ivrig att springa bort till huset och gratta det på bemärkelsedagen. Så det inlägget får nog snällt vänta till ikväll.Till dess får ni hålla till godo med: vi har ännu inte hittat något foto från när det var butik i huset, däremot små men tydliga tecken. Konturerna i golvet där en köpmannadisk har stått. Ljuvliga skyltar. Och förstås: golvet i källaren.
