Jag har drömt om det där huset i 8 år, från dagen vi flyttade till Älvsjö. Bland barn (och vuxna) har det varit känt som spökhuset. Kanske just för att ingen nånsin sett någon bo där. Och att det gick ett rykte om att de fina blommorna som stod i fönsterna var äkta (likt Falks grav), och inte plastblommor som man kunde tro.Ibland bara måste man låta magkänslan löpa fritt och det var exakt det jag gjorde när jag övertalade mig själv, Micke och banken om att det var en god idé att köpa huset.Det är allt annat än nyheter att jag älskar gamla hus. Ett av mina första minnen är när jag och min familj flyttade till en lite hyresrätt, i väntan på att huset som mamma och pappa byggde skulle bli klart. Jag var 5 år och en dag smög jag upp på vinden i hyreshuset där vi hyrde. Däruppe på vinden fanns en gammal lägenhet, sådär orörd från när huset byggdes, skulle uppskatta att det var byggt på 40-talet. Där fanns möbler och husgeråd. Minns att jag öppnade en låda i köket och där låg så fina bestick och jag tänkte "Hur kan allt det här fina finnas här utan att någon använder det?". Och det var nånstans där som min fascination för allt som är gammalt, nött och bedagat föddes. Det var som att dörren till min fantasi öppnades där och då. Sen den dagen har jag graviterat mot den relaterbara delen av vår historia, dvs 1850-1950-tal.De senaste veckorna har jag hängt nästan osunt mycket inne på olika digitala arkiv. Tack svenska demokratin, offentlighetsprincipen men också digitaliseringen av arkiv, för hur skulle jag annars hittat det jag sökte? Första ritningen för huset verkar ha gjorts 1926 och jag hittade den i Bygg- och plantjänsten. Och vet ni? Idag får vi nycklarna och.. vad säger man? Skål och grattis till mig och Micke!
