(Jag skrev det här inlägget för tre veckor sedan. Men det är fortfarande högaktuellt. Än är inte sommaren slut) Man måste älska semestern ändå. Skriv nåt mer uppenbart, tänker ni. Här finns nämligen ett missförstånd att hämta. För lika mycket som jag älskar semestern och dagar som kantas av obefintliga rutiner, lika mycket älskar jag när semestern börjar lida mot sitt slut. Så här mitt uppe i sol-bad-grill-rosé-tider kan jag riktigt gotta mig åt tanken på tidig höst. När morgnarna blir kyligare, men dagarna är högsommarvarma. Ljuset och den låga solen. Kantat av nystartskänsla. Som nya kläder och bokpapper. Minns så väl hur mycket jag älskade att gå till bokhandeln och hitta det perfekta pappret till skolböckerna. Och sen omsorgsfullt klä insidan av skolbänken i samma papper. Och lägga allt tillrätta. Ungefär som jag känner för livet i stort så här års. Men just nu är det förstås fortfarande fullt fokus på att maxa livets goda. Den här sommaren har vi rest runt i världens vackraste sommarsverige och för tillfället befinner vi oss i Gerlesborg, Bohuslän. Vi käkar skaldjur så det sprutar ur öronen på oss. Här i Gerlesborg finns två mytomspunna magasin som ligger framför den vackraste gamla trävilla belägen bredvid Gerlesborgs konstskola. De här byggnaderna har fascinerat mig något oerhört ända sen jag såg dem för första gången, säkert 16 år sen nu. Det finns ett tragiskt familjeöde bakom denna gård som troligtvis är anledningen till att det står fallfärdigt år efter år och de senaste åren även övergiven. Jag hittade den här vackra bilden på gården, tagen 1950. Foto lånat av Digital museum. Dagarna här hos min barndomsvän Sofie och hennes familj är som en enda lång lektion i småbarns-life-hack. Hon har fyra barn och jobbar på förskola. Här vankas det lördagsgodis och barnen får stå i kö och låtsasköpa godis från skafferiet. Genialt. Vi har badat. Oj vad vi har badat. Jag är havssaltad och klippvarm ända in märgen. Jag och Sofie fick en barnfri dag på klipporna i Hunnebostrand. Balsam för själen och allt det där. Vi åkte båt med Mickes släktingar i Fjällbacka. En heldag ute i Bohusläns ytterskärgård. Micke knäppte några bilder på mig när vi var på väg hem i solnedgången. Innan västkusten var vi i Dalarna och hejade på min syster som konferencierade årets dansbandsvecka. Hon är galet begåvad och jag är så ruggigt stolt över henne. Jag fyndade ett dalaskåp i barnstorlek. Lätt sommarens bästa loppisfynd. Och som ni kanske minns inledde vi semestern hos vänner i Överkalix. Vi tog nattåget och oj vad vi kommer göra om det. Visst är det märkligt att vi svenskar inte fullkomligt flyr uppåt i landet så här års? Så som vi törstar efter ljuset hela året skulle det kännas helt rimligt att ordineras vistelse däruppe där solen aldrig går ner. Och vi satt uppe tills solen gick ner. Det vill säga aldrig. Jag kunde inte låta bli att jobba lite. Fotade ett reportage där vi bodde, hemma hos våra vänners släktingar. Så otroligt mycket inspiration i ett och samma hem. Tack för er oerhörda gästfrihet, Åsa och Magnus. Där i båten sitter Carl-Philip och hämtar upp mjärdet i Överkalixs midnattssol. Där i ladan käkade vi kvällsmat sista kvällen. Vi klädde tak och väggar med myggnät och det blev så mysigt att hälften vore nog. Vi käkade löjligt god löjromspizza. Sovrummen i huset där vi bodde var helt magiska. Mörkt trä och sänghimlar av myggnät. Välbehövligt och otroligt stämningsfullt. Och tänk att det ganska exakt på dagen är ett år sedan jag på allvar började jobba för mig själv. Det var ett g_i_g_a_n_t_i_s_k_t kliv för mig. Men jag har inte ångrat det i en ynka sekund. Framför mig ligger så mycket spännande jobb att jag blir helt pirrig av tanken på det. Jag som alltid varit en ängslig trygghetsnarkoman, vem kunde tro att jag skulle våga? Det som fick mig att fullständigt sparka bakut var tanken på mig, Emma, 85 år. Vad ville jag att hon i retroperspektiv skulle tacka Emma, 36 för? Att hon ägnade sig åt det andra förväntade sig av henne, eller att hon gav sig hän åt det hon med rim och reson älskade? Det krävs nästan en tredimensionell förståelse för att komma fram till vad man innerst inne drömmer om. Men när man väl har gjort det, när man suddat ut allt slumpartat, då är det sådär löjligt självklart. Hej och kram från Emma mitt i ett sorts sommarprat i bloggformat.
